Avdelning 88a/123 Utdrag ur Rapporterna till psykiatriledningen, Socialstyrelsen, politiker, media m.fl
Vi
sätter in de extrema förhållandena på avd 123 i ett större sammanhang i denna debattarikel i UNT 080217
Som introduktion: Vår anmälan till
socialstyrelsen
Till Socialstyrelsen
Att.:
Anmälan
En mot patienten
kränkande vårdkultur och allvarliga missförhållanden råder på avd 123 vid
psykiatrin i Uppsala län
År efter år har vår Förening för hjälp åt
läkemedelsberoende fått rapporter om allvarliga brister i bemötandet på denna
avdelning. Där råder en mot patienterna avvisande och nedlåtande vårdkultur.
Patienterna är i stor utsträckning lämnade åt sig själva. Förutom att de blir
utan hjälp med sina problem innebär det också säkerhetsrisker. Allt grövre
kränkningar, missförhållanden och misstag har vi också noterat. Denna kultur
motverkar vårdens syften, är kontraproduktiv och skulle inte tolereras av
ansvariga.
För ungefär sex år sedan tog vi med
divisionsledningen upp klagomål vi fått. Vid ett försök, nu med skriftliga och
muntliga vittnesmål i januari till maj 2006 gjorde klinikledningen också
allvarliga ansträngningar att åtgärda bristerna. Det gav ändå inte något
märkbart resultat, annat än bättre lokaler. När allt fler alarmerande rapporter
ändå fortsatte att komma in drog vi slutsatsen att nu krävdes en stängning och
rekrytering av en ny personalgrupp. Annars skulle det inte lyckas att bryta upp
denna starka kultur i personalgruppen. Det hjälpte alltså inte att byta
lokaler, flytta om några anställda, samtala med personalen och utbilda dem i
bemötande, vare sig genom RSMH eller genom välkänd DBT-psykolog, ge dem
psykologhandledning och inte heller att nu i oktober byta både avdelningschef och
överläkare. Det är resultat vi kräver, inte en stängning för dess egen skull,
men något som ligger nära en stängning lär krävas för att nå vad vi har rätt
att kräva, människovärdiga förhållanden.
Vi översänder därför här våra sju skriftliga
rapporter hittills om avdelning 123 som tidigare hette 88A.
Vi önskar Er hjälp att få ett slut på detta. Vi
befinner oss visserligen i samtal med ledningen om missförhållanden och
åtgärder, men när vi läste om Er rapport ville vi ställa vårt material till Ert
förfogande så att ni kan följa upp detta ärende, värdera allvaret från Ert
perspektiv och bidra till en lösning. Verksamhetsledningen har nu klart visat
att man vill ge avdelningsledningen och personalgruppen en ny chans till
förändring innan man kan tänka sig hårdare åtgärder, medan vi fortfarande tror
det är en hopplös väg, åtminstone innebär det en onödig försening. Den
åtgärdslista vi samtidigt presenterades förändrade inte det omdömet. Vi är dock
beredda att genom undertecknad stå till förfogande även för dialog med den
ledningen, som den önskat, men det är främst för att det ändå fort kan ge små
förbättringar, i väntan på de stora, för våra kamrater på avdelningen. Detta
vårt samarbete kan Ni ändå inte ta som intäkt för att man utan Ert ingripande
är på väg att åtgärda de grundläggande problemen. Vi återkommer därför gärna
underhand med rapporter om hur det utvecklas och naturligtvis med ytterligare
information liksom synpunkter på nödvändiga åtgärder
Med hopp om att Ni tar Ert ansvar och agerar mot dessa
långvariga och allvarliga missförhållanden.
RFHL Uppsala län
Bangårdsgatan 13
753 20 UPPSALA
Tel. 018 12 44 22
Ur rapporterna vi
samlat och skickat
Jag upplevde att personalens människosyn var under all kritik. Vården tycktes bestå i att vi patienter inte skulle bli sedda av personalen. De tittade oss inte i ögonen, ignorerade oss allt vad de kunde och det kunde de. Vi fick inte prata med personalen, kontaktpersonen var oftast upptagen med diverse sysslor eller så var han/hon på rast, kafferast, lunchrast samt diverse andra raster. Bad jag att få prata kunde det kanske gå för sig efter rasten men då kom det oftast någonting emellan. Sitta inne på expeditionen med arbetskamraterna t ex. Patienten skulle bara vänta, vänta och åter vänta.
På natten sov oftast
nattpersonalen och ville man prata blev man avvisad. De sa att de snart skulle
börja med morgonkaffet, fast det kunde var 5 - 6 timmar dit. Det var en hemsk
upplevelse att känna ett förakt från personalen för oss psykiskt sjuka
patienter. Vi fick inte känna oss välkomna att vara där för att få ett litet
kort andningshål i vår ångestladdade tillvaro. Vi fick känna att vi var till
besvär, att vi var där på nåder. Som tur hade vi varandra att ty oss till och
prata med varandra.
Generellt
sett rådde ”en obehaglig distans” från personalen till patienterna, säger
Jenny., Hon hade en ända gång varit med om att en skötare/sköterska satte sig
ned och frågade hur hon mådde. ”Vi har inte tid” var den vanliga reaktionen.
Nattpersonalen ville inte bli störd.
Det fanns
en kall attityd, ibland översittaraktig. Till exempel var inte hånfulla
kommentarer ovanliga. – En nattsköterska talade gärna skit om patienter med
personal så att patienter hörde.
- Jag kan hålla med personalen om att det är inte är okej med
kärleksrelationer på en akut psykavdelning, men hånfulla kommentarer så fort en
tjej och kille kom överens känns väldigt oproffsigt.
”Personalen ville inte att patienterna
skulle tala om sin ångest eller sina hemska upplevelser. Inte ens när patienter
berättade om akuta impulser att skära sig eller ta livet av sig ville
personalen lyssna utan svarade ”nej sådant skall vi inte prata om här”.
”En manlig skötare släppte ut en ung tjej som inte hade frigång, Hon mådde för dåligt. Hon gick och satte sej på järnvägsspåret, men självmordet hejdades efter polisingripande”.
”Det fanns en patient som hade
lidit av tvångsmässigt tvättande i tjugo år.
Hon hade ett helvete. Varje morgon
fick hon en klick flytande tvål i en plastmugg som skulle räcka hela dagen. Hon
kunde inte äta eller göra sina behov utan att först tvätta sig. En lunch stod
hon bredvid när vi andra åt. En manlig skötare sa åt henne att hämta mat! ”Jag kan
inte svarade hon för min tvål är slut”. Då säger han ”lägg nu sjukdomen åt
sidan för du måste ju äta”. Hon grät och kissade även på sig då inga
toalettbesök hade varit möjliga eftersom tvålen tagit slut. Ingen i personalen
brydde sig”.
Behövde vi behovsmedicin brukade
vi sätta oss i dagrummet utanför medicinrummet och vänta om vi skulle se någon
personal. Då gällde det att ”knacka på rätt sätt”. Var du mycket dålig och
knackade för högt och intensivt fick du som straff sätta dig längst bak i kön
för så fick man inte uppföra sig! Det var rena uppfostringsanstalten för vuxna
människor!
”En ung tjej gick plötsligt bara
iväg. Hon hade en så konstig blick. Vi hörde duschen och några av oss patienter
kände att nåt var fel. När vi tyckte att hon duschat väl länge bad vi
personalen att kolla men fick bara till svar att hon duschade och att det inte
var någon fara.
Vi var envisa och tvingade
personalen att öppna duschen. Där hängde hon! Hon hade försökt ta livet av sig
i duschen. En patient fick ner henne i sista sekunden. Hon hade krokat en
gardin runt ventilen i taket och ställt sig på toalettstolen och släppt taget”.
”Innan J får sin ledsagade
promenad tar hon adjö av sina vänner på avdelningen.
Några patienter säger till
personalen att hon inte bör släppas ut på grund av självmordsrisken. Detta
avvisas. När sen inte Johanna kommer tillbaka tillsammans med skötaren blir de
mycket oroliga och kräver att skötaren ska larma SJ för att stoppa tågen. Denna
oro avvisas också av personalen som menar att läget är under kontroll. Johanna
begår sen självmord genom att kasta sig framför tåget”.
Vi vuxna patienter satt ofta och
diskuterade situationen på avdelningen och alla var överens om att det inte
fanns någon egentlig behandling. Det var mer som en förvaringsplats. Man fick
en sängplats och medicin och det var allt. Vi tyckte det var skrämmande att se
de unga patienterna och att det inte ens fanns någon behandling för dem heller
- inga alternativ.
Trots att vi befann oss på tjugohundratalet fanns ingen vård, ingen terapi, inget stöd, inga behandlingshem. De sprang omkring och skar sig med rakblad och hade ätstörningar och pratade om att ta livet av sig. Någon kunde ta en överdos på avdelningen och åka in på akuten på kvällen och sen vara tillbaks på morgonen igen och på kvällen fick dom permission. Det tyckte vi var jättekonstigt.
”Man kunde ligga fem sex timmar
på rummet med ångest utan att någon tittade till en eller såg om man levde. Min rumskamrat mådde fruktansvärt
dåligt. Det var hemskt att se. Hon kunde sitta på huk i korridoren i timmar
utan att personalen brydde sig. De bara gick förbi. Senare efter att jag blivit
utskriven fick jag höra att hon var död. Hon hade begått självmord inne på
avdelningen”.
”Det fanns en nattsköterska som var aggressiv och kunde häva ur sej både det ena och det andra om patienterna, slå igen dörren framför näsan och skrika att hon inte orkade med oss. Jag lärde mej hur man skulle hantera henne så jag kom undan. Det slutade istället med att hon avlastade saker på mig som jag egentligen inte orkade höra som t.ex. när en patient just tagit livet av sig på den andra avdelningen”.
”När jag bröt ihop totalt var
det en medpatient som agerade. Hon letade upp personalen och berättade om min
belägenhet men blev helt nonchalerad och fick veta att det ”inte fanns någon
tid” och så försvann de in i fikarummet. Min kamrat satt och höll om mig så
gott hon kunde ute i dagrummet. Efter en stund stack en av skötarna ut huvudet
och tittade åt vårt håll och konstaterade att jag fått hjälp, nöjde sig med det
och stängde dörren igen”.
”Efter flytten från 88:an till 123:an blev det ljusare
lokaler men det var fortfarande samma attityd hos personalen. Många var helt
inkompetenta och fattade inte vad man pratade om när man mådde dåligt. Det var patienterna som fick trösta patienterna”.
Jag har känt mig jobbig och till besvär i hela mitt liv.
Den känslan har blivit ännu starkare genom kontakten med psykvården. Speciellt
med 123:an. När man lägger in sig på psyket klarar man ju inte av att vara
hemma längre. Sjukhuset blir sista hoppet. Då är det ju livsviktigt att man
blir behandlad som en människa.
”En äldre kvinnlig skötare satt
obesvärat och löste korsord medan jag fullständigt vettlös av skräck rusade
runt i rummet. Hon tittade upp ibland men utan att beröras av min belägenhet”.
”Jag uttryckte flera gånger till
personalen att jag behövde kontakt när ångesten tog över men fick veta av en
skötare att personalen inte kunde ”springa omkring och trösta folk” hur som
helst”.
”Vissa i personalgruppen är
öppet aggressiva och arroganta. När jag ligger i svåra ångestparoxysmer och
larmar på personal ställer sig en kvinnlig skötare i dörrhålet med armarna i
sidorna och deklarerar att hon inte vill bli störd i sin frukost. Jag frågar om
hon kan komma tillbaka efter rasten men får inget tydligt besked. Jag ligger
och väntar på hjälp men ingen kommer”.
”Den kvinnliga
avdelningssköterskan och en kanslist hånar mig öppet när jag tycker att en
planerad helgpermission känns för lång och vill ha chans att komma tillbaka
redan lördag kväll. Med föraktfulla skratt får jag höra att jag är mesig och
måste vänja mig vid verkligheten och inte gömma mig på avdelningen”.
”Läkarna var fega. De vågade
inte konfrontera personalgruppen. Jag berättade för en läkare att jag saknade
mänsklig kontakt när min ångest var som värst och att jag nekades det av
personalen. Jag undrade naivt om inte han kunde ”ordinera” mänsklig kontakt men
han sa att han inte kunde påverka vården på avdelningen. På avdelningen var det
personalen som bestämde menade han”.
”Johan blev inskriven på måndagen
med tillsyn tre gånger i timmen på grund av sina starka självmordstankar. Han
var höggradigt suicid. På tisdagen fick han frigång. Jag förstod inte hur han
kunde få det. Han kom tillbaka först vid midnatt. Han hade ringt avdelningen
och talat om att han skulle komma tillbaka under kvällen. Han hade druckit öl
men var inte berusad enligt personalen.
På onsdagen fick jag veta av hans
kontaktperson att Johan skulle skrivas ut omedelbart. Orsaken var att man inte
tillät att patienterna drack alkohol under permissioner. Jag bad henne
förtvivlat att läsa Johans journaler. Där kunde man se att han alltid skött sina
permissioner och att detta var ett undantag.
Jag vädjade till henne att låta Johan fortsätta vara inskriven. Jag
talade om för henne att Johan skulle ta livet av sig om han blev utskriven. Hon
föreslog att Johan skulle låta sig bli utskriven men gå till jouren och bli
inskriven på nytt men på annan avdelning.
Han orkade inte det.
Han ringde desperat till en
kvinnlig bekant som arbetar som psykoterapeut.
När hon inte svarade talade han in
ett meddelande där han berättade hur dåligt han mådde och undrade om hon visste
vart han kunde få hjälp.
Sen gick han hem till sig. Han var
trött.
Dagen därpå var Johan död. Han hade
hängt sig”.
Förutom det jag själv sett
tillkommer nu ( nov/dec –07) att inte ens patientens anhöriga kan få prata med
personalen. De är också till besvär för personalen precis som patienten är.
Sjuksköterskan kan säga till en mamma att "nu kan inte jag prata med
dig", och sedan bara lägga på luren. Samma nattbehandling: Kvinnan vaknar
tidigt en morgon med svår ångest och väcker en skötare för att få lite varmt
vatten från det stängda köket. "Gå och lägg dig. Här serveras inget varmt
vatten". Skötaren somnade sedan om. Samma med personalens raster: ”Stör
inte, vi har rast. Kan du inte se det?
Dokumentationen av
vittnesmål fortsätter. Några har också hört av sig efter den första begränsade
rapporteringen.
08-03-31 Idag har UNT publicerat intervjuer och citat ur vårt material. De finner du på http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=77-AV_ID=738881,00.html
UNT har även en viktig och modig intervju som visar på de mycket allvarliga
säkerhetsproblemen på avdelningen som bidragit till självmord. Vad är det som
händer??
Vi återkommer med mer kommentarer och gör bilden mer allsidig. Vill bara
hastigt peka på att de nu handlar bara om EN anmälan till socialstyrelsen och
psykiatriledningen och den är gjord av vår patientförening RFHL, med sju
bifogade vittnesmål. (Rubriken i tidningen är inte korrekt.) Media i dag ser nog hellre individer än
organisationer som aktörer. Eller är det värre än så? Är det att det finns
kämpande patientorganisationer som är störande? Skall vi fortsätta vara bara
offer?