logo.gif (2015 bytes)

 

Berättelser

 

”Det bistra uppvaknandet till en annorlunda verklighet”

När antidepressiva bara gav nya problem.

 

Redan som mycket ung var det en självklarhet för mig att äta penicillin när man var sjuk eller att ta en värktablett när man hade ont. Jag skulle heller aldrig drömma om att ifrågasätta att en läkare skrev ut en viss medicin. Jag förutsatte helt enkelt att man behövde den medicin som skrevs ut.

 

Jag har alltid jobbat mycket och alltid försökt vara andra till lags på jobbet. Utan att jag visste det jobbade jag mig under flera år stadigt mot stress och stressrelaterade problem. För fem år sedan fick jag stora sömnproblem som började med att jag låg vaken en hel natt och sov två timmar natten efter. Det var en konstig känsla, jag var inte ens trött. Mycket snart var det normalt för mig att sova 2-3 timmar per natt. I början tyckte jag att det var jättebra, man hann ju så mycket mer, men ganska snart började kroppen protestera. Jag fick psoriasis och ständiga infektioner. Till slut sökte jag läkarhjälp och fick utskrivet den ena sömntabletten efter den andra men ingenting hjälpte. Läkaren diagnostiserade detta mitt tillstånd som en "dold depression". Jag tyckte det var en märklig diagnos, ungefär som att ställa diagnosen "virus" när man inte vet vad det är fråga om. Jag fick Cipramil och Flunitrazepam. Jag blev lite illamående av Cipramilen men det gick över på ett par dagar. Jag tyckte att mina mediciner var världens bästa. Efter ett par veckor sov jag som ett barn igen. Jag åt Cipramil i 6-7 månader och slutade sedan tvärt. Jag tyckte det var mycket märkligt att jag upplevde ett fenomen som kändes som att få en stöt i huvudet ibland. Jag blev också fruktansvärt förkyld och fick en långdragen infektion i alla övre luftvägar. Inte heller detta kopplade jag ihop med medicinen. Jag hade inte blivit upplyst om att det fanns något som hette utsättningsproblem. Under tiden jag åt Cipramil tyckte jag inte att jag behövde några sömntabletter. Jag la dom i en låda och tänkte att dom kunde vara bra att ha till någon annan gång. Vid ett tillfälle frågade jag läkaren om risken med att bli beroende av sömntabletterna och fick svaret att om jag blev beroende så betydde det bara att jag skulle bli tvungen att öka dosen något.

 

Det gick ett par år och mina sömnproblem började igen. Nu behövde jag ju bara ta fram mina Flunitrazepam från byrålådan. Jag tog oftast bara en halv tablett dvs 0,5 mg men jag tog dom var och varannan kväll. Jag upptäckte också att om jag var extremt stressad och uppskruvad så hjälpte det mig att ta 1/4 när jag kom hem på kvällen. Så här höll det på i nästan tre år och sommaren 2002 tog tabletterna slut. Jag hade semester då och tyckte att var dom slut så kunde jag ju prova att vara utan. När jag kom tillbaka till jobbet tre veckor senare smällde det bara till en natt och jag låg vaken större delen av natten. Jag upplevde dessutom en massa andra symtom såsom svår huvudvärk, omväxlande värme och köldkänslor i huden och att jag kände mig jagad på något sätt, uppskruvad liksom. Jag förstod ingenting. Hur kunde jag må så dåligt så fort efter en fyra veckor lång semester. Det var inte ens särskilt mycket att göra på jobbet de första veckorna. Efter några veckor sökte jag hjälp hos min företagshälsovård. Jag berättade för läkaren att jag ätit Flunitrazepam länge och beskrev precis hur jag mådde. Hon sa att jag led av stress och utbrändhetssymtom. Hon ville ordinera Stilnoct i stället för Flunitrazepam som hon sa att hon absolut inte ville skriva ut. Stilnoct var mycket bättre eftersom den var snabbverkande och dessutom gick ur kroppen fort. Hon ville också att jag skulle äta Zoloft som hon tyckte var bättre än de Cipramil som jag berättade fungerat för mig tidigare. Tänk om jag vetat då att detta var ett steg rakt ner i ett helvete jag aldrig tidigare upplevt. Den här gången frågade jag läkaren om eventuella biverkningar och fick svaret att jag kunde må illa lite grann de första dagarna. Jag kände ju igen detta från Cipramilen och reagerade inte särskilt på det. Läkaren ville också att jag skulle börja gå hos deras psykolog/stresshanterare. Jag beslutade att inte hämta ut medicinen förrän jag träffat psykologen.

 

Psykologen bekräftade läkarens diagnos angående stress och tyckte jag skulle börja äta medicinen eftersom hon ansåg att jag hamnat i ett maniskt tillstånd och gick på högvarv dygnet runt. Jag började på halv dos, 25 mg. Redan efter första veckan började jag må illa och få blixtrande huvudvärk. Jag förstod att det här var insättningsproblem och tänkte att det går nog över. Jag fortsatte på halv dos i tre veckor och ökade sedan till full dos. Efter några dagar på hel dos fick jag våldsamma reaktioner. Först fick jag ångest av en dignitet jag aldrig tidigare känt. Det var som att jämföra fjärilar i magen med dödsångest. En morgon ringde jag i panik till läkaren och bad om hjälp. Jag var så påverkad att jag andades ytligt och stötvis. Det kändes som om jag inte fick luft. Hon sa att jag drabbats av panikångest och sa åt mig att jag kunde komma till mottagningen så skulle jag få ett recept på Sobril. En kväll fick jag något som bara kan beskrivas som den värsta halsbränna jag någonsin haft, fast gånger 1000. Det växte och växte tills saliven rann i munnen. Detta höll på i flera minuter och sen helt utan förvarning kräktes jag våldsamt. Efter kräkningen försvann allting plötsligt och jag mådde helt bra igen. Jag var mycket frågande och förstod ingenting. Ett par dagar senare fick jag våldsam diarré. Detta kopplade jag ihop med att jag ett par dagar tidigare fått ett koleravaccin, Ducoral, som man dricker. Jag trodde att det kanske berodde på vaccinet och gick tillbaka till vaccinationscentralen. Jag fick rådet att ta sex Imodium om dagen för att få stopp på diarrén. Det visade sig att jag skulle få ta dessa i flera månader.

 

Det känns sorgligt att nu efteråt veta att jag förmodligen fått alla dessa nya mediciner på grund av att jag slutat med sömntabletterna för fort. I botten fanns naturligtvis också stressen som gjorde att jag då gick upp på högvarv. Tänk om läkaren hade varit lite vaksam och förstått detta i stället för att skriva ut nya tabletter. Jag gick sen hos en psykolog och blev behandlad för en ångest som var orsakad av min medicin. Man ansåg att det var bra för mig att äta medicin för att jag bättre skulle kunna tillgodogöra mig terapin. Jag blev dessutom rekommenderad att börja motionera för att få ut stresshormonerna ur kroppen. Efter helvetesdagarna på jobbet gick jag alltså några gånger direkt till spinningpasset. En gång började jag skaka så våldsamt på bussen hem att jag fick kliva av flera hållplatser tidigare eftersom jag var rädd för vad folk skulle tro. Jag har svårt att förstå att jag själv inte reagerade på att något var väldigt fel men jag litade fortfarande på min läkare och min psykolog. Inte bara litade på, jag var helt beroende av dom och trodde att det bara var dom som kunde hjälpa mig.

 

Eländet bara fortsatte. Jag fick minnesluckor, jag hörde inte vad folk sa åt mig. Jag hörde vad dom sa men sekunden efter hade jag glömt det och måste fråga igen. Jag kände inte igen mig själv. Det var som att vara två personer. Den som jag kände igen som jag, som på något sätt inte längre fanns, och så den jag var nu som jag inte alls kände igen. Just den här upplevelsen av att vara personlighetskluven på något sätt var mycket skrämmande. Jag fick också susningar och ringningar i öronen. Jag blev oerhört ljudkänslig och kunde inte vara i kafferummet eftersom det gjorde ont på något sätt med alla höga ljud. Jag kunde heller inte titta på TV. Dels hade jag svårt att hänga med i vad som hände, dels tålde jag inte ljudet. Jag upplevde också någonting som jag skulle vilja kalla "tankehack". Det var som om tankarna hakade upp sig på något vis, ungefär som små kortslutningar. Alla har ju varit med om fenomenet att glömma bort vad man höll på att säga. Det här var som att glömma bort vad man höll på att tänka.

 

Det här pågick i flera månader men symtomen tunnades ut efter hand. I februari satt jag hos min läkare och talade om att jag ju egentligen sökt främst för sömnproblem och undrade varför jag fortfarande inte kunde sova utan sömntabletter. Hon tyckte då att vi skulle öka Zoloften till 75 mg/dag. Efter bara några dagar kom alla symtom tillbaka. Nu förstod jag för första gången att alltihopa måste bero på medicinen. Jag blev jättearg och beställde en ny tid hos läkaren som tyckte att vi skulle byta till Remeron eftersom den fungerade så bra på sömnen. Jag ifrågasatte då varför jag inte fått Remeron från början och fick till svar att jag fick Zoloft eftersom jag hade sådan ångest. Det kändes märkligt att åter igen behöva upplysa henne om att ångesten fick jag ju efter det att jag börjat äta Zoloft. Jag frågade henne hur jag skulle gå tillväga om jag ville sluta med Zoloften och hon sa att jag skulle dra ner till halv dos några dagar och sedan kunde jag sluta. När jag kom hem kände jag att jag fått nog och slängde alla recept. Vid den här tidpunkten trodde jag mig alltså veta att alla mina otäcka symtom berodde på Zoloften. Vad jag fortfarande inte visste var de utsättningsproblem jag nu skulle få uppleva.

 

Redan efter ett par dagar på halv dos fick jag hjärtklappning. Det kändes som om hjärtat slog ojämnt och jag kände varenda hjärtslag. Jag blev också konstigt yr i huvudet ibland. Jag trappade ner Zoloften under 4 dagar och slutade sedan helt med både Zoloft och Stilnoct. Tre dagar senare fick jag åka till akuten. Jag trodde jag höll på att få en hjärtinfarkt. Man sa att jag hade flimmer beroende på att hjärtkamrarna slog ojämnt och inte jobbade ihop. Jag berättade att jag precis slutat med medicin och att jag trodde att det var orsaken men det trodde dom absolut inte. Efter ett par dagar fick jag fler symtom, precis samma som jag haft innan samt den otäcka yrseln. Jag sökte upp min läkare som ställde sig helt frågande. Hon sa att hjärtklappning över huvud taget inte fanns som biverkning av Zoloft. Senare läste jag i FASS att hjärtklappning och bröstsmärtor står under vanliga biverkningar.

 

Nu började jag leta på Internet efter information. Till min stora förvåning fanns det ganska mycket. Efter att ha hittat till RFHLs gästbok förstod jag också att jag var långt ifrån ensam. Efter kontakt med RFHL fick jag rådet att tillfälligt backa tillbaka och börja ta en 1/4 Zoloft igen. Jag trodde vid den här tidpunkten också att jag kanske hade abstinens både efter Zoloft och mina sömntabletter. Någon dag hjälpte den lilla flisan men alla symtom kom tillbaka igen. Jag försökte också hitta en ny läkare som förstod problematiken. Jag tog kontakt med MAS beroendeklinik i Malmö och fick tala med en sköterska där. Hon kunde inte förstå varför jag inte litade på min egen läkare. Hon sa också att det jag upplevde förmodligen var ångest som jag hade i mig själv och att ångest mycket väl både kunde ge hjärtkänningar och yrsel. Jag kände mig helt maktlös i den här situationen. Först är man sjuk sen ska man också orka hantera en mängd olika situationer som detta sjuka tillstånd orsakar. Man ska orka med sin läkare som ingenting begriper, kanske som i mitt fall ska man också orka sköta ett arbete, orka med sin familj som i många fall inte heller förstår problematiken och sist men inte minst ska man orka hantera att ens vänner börjar dra sig undan. Jag har förstått att det är väldigt vanligt att omgivningen reagerar så här. Ingen orkar i längden med någon som aldrig blir bättre. Man blir dessutom ganska fixerad vid sig själv och alla sina symtom. Varje dag vaknar man med en desperat längtan efter att detta skall vara den sista dagen på helvetet.

 

Jag bestämde mig nu en gång till för att sluta med tabletterna. På något sätt verkade det inte hjälpa med den lilla flisan och jag ville inte förlora något av det abstinensarbete jag redan tagit mig igenom. Min abstinens var väldigt tidsbunden, dvs jag vaknade med hjärtklappning och yrsel och ju längre fram på förmiddagen jag kom ju fler symtom tillkom. Oftast var det som värst mellan kl 11-15 för att sedan klinga av. På kvällen var dom flesta symtom bortblåsta och jag kunde få lite frist. Just den här märkliga tidsindelningen försökte jag förklara för sköterskan på MAS. Det var fruktansvärt kränkande för mig att uppleva hur hon negligerade mig och ville ha detta till psykiska problem. Mina tankar, funderingar och slutsatser betydde ingenting. Hon tyckte inte ens att det var värt att lyssna på mig, hon avbröt mig hela tiden och gav sin syn på saken.

 

Mitt i detta helvete fick jag någon dag då och då utan symtom. Det var en mycket märklig känsla att liksom hitta sig själv igen, ungefär som en aha-upplevelse. Min abstinens varade i ca 9 veckor. Efter ett våldsamt gräl med min dotter låg jag på natten och funderade över meningen med att leva vidare. Jag mådde fruktansvärt dåligt i två-tre dagar till och vaknade sedan upp en morgon helt utan symtom. Jag gick i flera dagar och väntade på att dom skulle komma tillbaka. Det har nu gått nästan två månader och allting är borta. Även den stresskänslighet som jag trodde fanns i mig själv när detta började har försvunnit. Mitt enda kvarstående problem är sömnen men även den börjar sakta rätta till sig.

 

Som avslutning på historien vill jag berätta om mitt besök hos psykologen för tre veckor sedan. Jag hade inte träffat henne sedan i januari och ville göra ett sista besök. Jag hade ett behov av att tala om för henne hur fel allting blivit och hur ledsen jag var för att helt i onödan ha behövt gå igenom detta. Jag berättade hela historien och när jag var färdig frågade hon mig om jag var säker på att det här verkligen berodde på medicineringen. Hon trodde fortfarande inte på abstinens och biverkningar utan menade att jag en dag omedvetet bestämt mig för att förtränga alla mina "psykiska problem" och nu skulle dom ligga där obearbetade tills nästa gång. Enligt henne var alltså mina ”psykiska problem” alla de biverkningar vi ägnat dyrbar tid åt att försöka behandla som symtom på min dåliga stresshantering på jobbet.

 

Av allt jag upplevde under den här perioden var nog ifrågasättandet det värsta. Att inte bli trodd är så oerhört kränkande och att plötsligt upptäcka att du själv får ta hand om alla dina nya problem, som du fått av dina nya mediciner, gör att du känner dig väldigt liten och ensam.

 

Det borde vara vi patienter som fick stå för allt ifrågasättandet istället för att vi ständigt blir ifrågasatta. Det är våra kroppar och psyken som far illa om något går fel.

 

 

Ann-Christine

Maj 2003

 

"Alla diagnoser som ställdes under dessa år är nu borta. Idag 'lever' jag igen."

Benzodiazepiner och antidepressiva skapade  bara nya problem.

Jag brakade ihop en dag 1994.Två dagar innan hade jag varit ute med kompisar på nattklubb och blivit neddrogad. Någon hade lagt nåt i drinken. Jag blev väldigt konstig men åkte hem och somnade. Två dagar efter så klappade jag ihop och fick bäras in på sjukhus. Ingen visste vad som var felet. Jag kunde ej stå på benen och blodtryck etc.. var helgalet. Jag fick åka hem, men trodde jag skulle bli tokig och förstod ej vad som var felet med mig. Det kröp i kroppen och en jag hade fruktansvärd ångest. Jag hade aldrig haft något sånt här innan. Jag var rädd och trodde jag var allvarligt sjuk. Till slut kom jag till en läkare som gav mig Sobril och en tid till öppenpsyk, tre månader senare. Vid den tiden hade jag blivit inkörd på benzo och sedan blev det antidepressivt också och även insomningstabletter. Det var många turer under några år där. Jag bytte ofta psykläkare som man gör i den branschen.

Alla nya hade ju så klart en egen teori om vad jag skulle äta och det skulle bytas en hel del. Det blev 18 olika läkemedel på fem år. Min kropp var då så sönderstressad att jag fick allergiska reaktioner utav det kraftigare slaget. Stora bölder etc.. Jag kan inte längre äta penicillin, hostmediciner, använda olika sorters hudsalvor etc.. p.g.a. för stor ansträngning på kroppen. Har blivit överkänslig.

Ingen trodde på mig. Ingen läkare ville hjälpa mig att sluta med läkemedel, men dom ville gärna erbjuda mer och nyare. Jag blev inlagd i hopp om att få hjälp och kom ut med mer istället. Den enda hjälp som jag verkligen har fått av sjukvården under denna tiden, det är kognitiv terapi. Det har hjälpt mig oerhört att komma vidare och ej undvika saker. Jag blev mästare på att undvika, under dom värsta stunderna. Mår man väldigt dåligt och inte förstår vad som händer i kroppen och alla konstiga symptom, så tror man inte att man klarar av nåt.

När jag så bestämde mig för att sluta 1999,så gjorde jag det i smyg. Läkarna tog sin hand ifrån mig och tyckte att jag fick skylla mig själv om jag slutade äta mediciner. Kunde jag leva med den ångesten jag hade så, ok. Jag började att trappa ned benzo och det tog ca ett halvår att komma ned till noll. Där efter väntade jag ett halvår till antidepp och ytterligare ett halvår till insomningstabletterna.
Så nu är det två år totalt sedan jag slutade. Det gäller verkligen att ta tid på sig och inte skynda fram i nedtrappning eller själva beslutet. Då är det lätt att man misslyckas. Om man vill och kan så bör man ha kontakt med RFHL eller Kilen. Man behöver allt stöd man kan få. Jag skulle önska att det fanns ett s.k. behandlingshem eller akuthem för oss som skall gå igenom detta. Det är oerhört jobbigt för familj och barn också. Man får försöka ge dom så mycket info man kan .Dom känner ofta sig väldigt maktlösa. Ingen kan ju föreställa sig hur det är om man ej själv har den erfarenheten.
Jag har själv haft kontakt med RFHL och hade jag ej haft dom så vet jag inte om jag klarat det. Det är lätt att tappa hoppet under abstinensen och tro att man håller på att bli galen. Dom var dom enda som förstod. Jag läste böcker om detta och fick träffa andra i grupper etc.. Det är ju så tabu detta ämne så man känner sig väldigt ensam under tiden. Fast det är så många som har detta problemet, men ingen talar om det. Så jag har suttit som många av er gör nu och trott att jag kan aldrig klara av detta. Dom säger ju att jag är sjuk och måste äta detta, då är det nog bäst att göra det.

Men det finns ingen som kan tvinga dig till något utan du bestämmer helt över din egen kropp. Jag blev ju bara sämre utav alla mediciner. Ingen enda har hjälpt mig. Ju mer dom gav mig ju sämre mådde jag. Jag hade alla möjliga biverkningar. Så på mig fungerade det aldrig. Men nu när jag är totalt fri ifrån dom sedan 2 år så mår jag bra och har inga problem med vare sig mage, yrsel, panikångest eller nåt annat dom sa att jag hade. Alla diagnoser som ställdes under dessa år är borta. Det har varit värt varenda timme utav abstinens. Idag "lever " jag igen. Kan känna känslor som jag trodde jag inte hade. Så ge inte upp och tro inte i onödan att ni är tvungna att äta dessa mediciner eller att ni är så sjuka som läkaren säger. Innerst inne vet man vad som är rätt för en själv.
Så KÄMPA PÅ .

Katarina
Januari 2003

 

"Jag trodde inte att den låga dosen påverkade mig speciellt. Idag vet jag mer."

Om antidepressiva medel och fibromyalgi.

Hej!
Tänkte berätta lite om mig, om min sjukdom, om att äta antidepressiva mediciner. I mitt fall för att förbättra djupsömnen.
Nu till våren är det 9 år sedan jag fick värk i kroppen, jag trodde att det var influensa. Jag gick runt med värk i kroppen utan att fundera så mycket över på varför. Jag fungerade ju och kunde arbeta. Fick veta att det var ett virus. Jag nöjde mig med det.
Men för ungefär tre år sedan blev jag så sjuk så att jag inte längre kunde arbeta. Jag blev helt sjukskriven och fick diagnosen Fibromyalgi.
I samma stund fick jag utskrivet Anafranil som skulle förbättra djupsömnen, som i sin tur skulle minska värken.
Kanske hjälpte det, idag är jag inte lika säker. Om det hjälpte, så hjälpte det kanske mig att hålla mig ovanför vattenytan. (??)
Det är mycket sorg och smärta att acceptera att du inte längre fungerar.
Jag kommer ihåg ett visst motstånd att ta den här medicinen, men jag undrar just vad min läkare hade sagt om jag inte tagit den.
Det finns en press från läkare ock kassor att bara göra som läkarna säger,
Och vad skall man ta kraften ifrån att säga nej.
Jag ville ju bara bli bra igen.

Jag var helt sjukskriven i två år, idag arbetar jag 75%. Nästa år kanske jag kan arbeta heltid. Om jag nu vill det!
Att jag är så pass bra idag har jag mest mig själv att tacka för.
Mina läkare hade inte mycket att komma med. De tyckte att jag skulle acceptera att alltid leva med smärta. Aldrig tänkte jag!
Jag började i samtalsterapi, läste om kroppskännedom, tog reda på nästan allt om fibro, tills det stod mig upp i halsen!
Vägrade att bli ett offer.

I dag är jag väldigt rädd om mig, jag sätter gränser, gör bara sådant som jag vill. Bra medicin eller hur!?
Min uppfattning om fibro är att det är en sjukdom "utan gränser", med en massa symptom på sjukdomar som man inte har. Den fick mig att se inåt, jag var tvungen att arbeta med mina känslor, att sätta gränser.
Till exempel det här med vårat egenvärde, för mig hade det alltid varit en självklarhet att vårat värde ligger i att bara existera, ända tills sjukdomen drabbade mig och jag inte kunde arbeta. Då var det ingen självklarhet för min egen del längre. Men jag var tvungen att acceptera, förstå och känna mitt värde. Jättesvårt!
Under denna tid träffade jag "änglar" (finns inget bättre ord för dessa människor) som trodde på mig och gav mig hoppet och tron på mig själv tillbaka!
För någon månad sen så bestämde jag mig för att sluta med Anafranilen.
Jag hade ju ätit den i över två år utan att ifrågasätta, utan att veta om den hjälpte.
Jag trodde inte att den låga dosen påverkade mig speciellt. Idag vet jag mer.
Tyvärr slutade jag utan kontakt med min läkare, det gick för snabbt och jag mådde väldigt dåligt. Jag stod ut och nu är det bättre. Att jag inte tog kontakt med min läkare berodde på att jag inte ville höra deras avrådan och "skyll dig själv". Men även mina nära reagerade med rädsla och kommentarer som "är det verkligen så klokt?". Men jag hade bestämt mig!
Det är bra om man har något stöd från någon. Att det finns någon som tror på dig och ditt beslut.
Illamåendet har nu försvunnit, men nu har jag fått stickningar och ångest, speciellt på kvällarna.
Så den låga dosen (20-40mg) får följder som sitter i länge pga den långa tid jag har tagit Anafranil.

Det underbara med att sluta med Anafranil är att jag har mer kontakt med mina känslor. Jag skrattar, gråter och blir vansinnigt arg ibland. Jag känner att jag lever, inte bara överlever. Ilska har en roll i våra liv, det är en signal om att något eller någon inkräktar på våra ramar och våra gränser. Det har blivit installerat i oss för att vi skall leva våra liv efter våra villkor.
Viktigt är också att kanalisera våran ilska så att det bli en kraftkälla och inte något destruktivt. Känslor är en viktig drivkraft, och det får mig att fundera på om Anafranilen tog mer än vad den gav? Särskilt ilskan har jag behövt för att sätta mina gränser och därmed få mindre värk.
Våra känslor vill berätta något om oss själva. Aldrig kunde jag tro att den låga dosen tog så mycket ifrån mig.

Det är tråkigt att se hur samhället inte har tid eller råd att ta hand om våra känslor, när vi själva inte orkar med. Vi rusar inte ens fram längre, utan snurrar mest runt i en massa upprepningar. Utan att reflektera, utan att stanna upp.
Bara en massa måsten, vi måste ju faktiskt inte!
Jag önskar att det fanns en större tillgång till stöd, samtal, alternativa metoder som tar hand om våra stressade kroppar. Som ser till djupet, orsaken till smärta, psykisk som fysisk. Vi har alla olika anledningar till att använda oss av dessa mediciner, men det är en läskigt slentrianmässig utskrivning av dem.
Jag har läst mycket om alla er som skriver i gästboken och det gör mig ledsen att så många mår så dåligt. Jag vill sluta detta brev med några rader från en låt som berör alla er andra

Hjälp mig tro, hjälp mig falla
Från det grepp jag hänger i
Ge mig frid nog att kunna
Ta ett helvete i taget

Carmencita
Oktober 2002

 

"Jag tänkte att lite beroende är väl ingen fara"

En berättelse om sömnmedel

Jag började med "Benso" som sömnmedel för ca 10 år sedan. Gick över till Imovane för 1 år sedan.
Jag hade själv inställningen "Visst kan jag bli beroende, det är jag redan av kaffe och snus, det är nog lugnt". Jag hade inte en aning om att beroende i detta fall innebar: Ångest, kramper, depression, problem med slemhinnorna, etc. etc.

Det otäcka är att när jag ser tillbaka så ser jag nu att många sjukdomar jag sökt för hos vårdcentralen genom åren (ryggproblem tex.) var abstinens symptom som ingen läkare hittade orsaken till.
Varför är informationen så bristfällig ?
Jag har det senaste året (sedan jag själv förstod att jag var läkemedelsberoende ) sett och förstått att detta är väldigt utbrett, jag har flera personer i min omgivning som jag nu förstår är i samma situation. (vissa mer, vissa mindre).
Jag hade turen att hitta "Kilen" samt div. andra sidor på Internet, om jag inte hade hittat dessa sidor så hade jag förmodligen fortfarande svävat i ovisshet om varför jag hade problem.

Min far tog livet av sig för ca 12 år sedan, jag förstår idag att huvudanledningen till detta var läkemedelsberoende ( utan att han själv visste om det).Jag var själv deprimerad och "suicidal" för ca 1½ år sedan utan att förstå orsaken till problemet. Jag hade slutat med sömtabletter utan att trappa ut dem och abstinensen slog till som värst efter 4 veckor. Innan depressionen så hade jag symptom som liknade panikångest , andningssvårigheter, feber. Alla dessa symptom försvann så fort jag började med tabletterna igen!

Jag hade tur att råka hitta informationen som gav mig svaret. Jag var abstinent, Jag var beroende. Vad händer med dem som inte vet - de som inte "råkar" hittar informationen?
Blir de också bara statistik ( likt min far) över hur många som gåtfullt tar livet av sig i Sverige ?
I dessa tider så skrivs det förmodligen ut mer lugnande , antidepressiva medel samt sömnmedel till folk än någonsin. Jag tänker på alla som får diagnosen "utbränd" .De flesta i den gruppen får något av dessa preparat utan att ha en aning om följderna som kan uppstå.

Jag har under de senaste åren haft toleransabstinens utan att förstå vad det var. Mina symptom har varit , Ryggont, ångest, behov av att springa på toaletten 10 ggr på 1 timma, sömnlöshet! ( som gjorde att jag ökade dosen) minnesluckor. Lättretlighet, velighet och obeslutsamhet.

Nu vet jag bättre.
Jag har nu lyckats sluta med alla sömntabletter sedan ca 3 veckor. Det har varit och är fortfarande en mycket mycket hård kamp. Men jag inser nu att ingen katastrof är större än den jag lämnade bakom mig. Vetskapen och insikten om detta gör att jag kan hantera all abstinensen lättare.

Det finns ingen väg tillbaka , den enda vägen fram är den jag nu slagit in på, den sömnmedelsfria samt "benso-fria" vägen.


Robert
Augusti 2002

Vill Du se menyraden?
Klicka här för första sidan.