Psykiatridebatt

Debattartiklarna nedan ligger så att den äldsta från 1998 ligger nederst.

Artikeln nedan sätter in dessa extrema förhållanden i ett sammanhang. Grundproblemen måste också åtgärdas och det går! Allmänpsykiatrin i Uppsala har nu problem med läkartillgången, men det är bara en annan topp på samma ”isberg”:

Publicerad på UNT-debatt: 2008-02-17

Inhuman behandling i psykiatrin

PSYKIATRI. Vittnesbörd om alarmerande inhumana förhållanden visar på en gammal odemokratisk människosyn inom psykiatrin i Uppsala. Det krävs samarbete och tilltro mellan vård och patient, skriver Staffan Utas.

Psykiatrin är i kris säger många i Uppsala. Det saknas läkare sägs det överallt och då talar man särskilt om allmänpsykiatrin. Även Socialstyrelsen framhåller detta i sin mycket kritiska rapport om länets psykiatri. Det finns mottagningar där läkarbristen nu orsakar kaotiska förhållanden och det måste åtgärdas akut, men vi i patientföreningen RFHL tror inte att läkarbristen är en viktig orsak till psykiatrins kris utan snarare en av dess många konsekvenser.

I dessa dagar är vi i RFHL starkt engagerade i att lyfta fram och försöka förändra förhållandena på avdelning 123 (fd 88A) inom allmänpsykiatrin. Avdelningen tillhör även "Unga vuxna". Våra sju vittnen, som alla fått läkemedelsinformation och stöd i vår förening, skriver i sina rapporter om alarmerande inhumana förhållanden där.
Personalen har en "obehaglig" distans till patienterna, som i stort sett lämnas åt sig själva för tröst och får skydda varandra från andra patienter. Personalen är både fysiskt och psykiskt frånvarande. Behandlingen är medicinering och för många även elbehandling, ingenting annat. Att de unga fortsätter sin självdestruktivitet är bara rimligt i en så destruktiv miljö.
Våra vittnen visar på att bemötandet på avdelningen bara bekräftar den ensamhet och utsatthet som man hade med sig dit och som också varit en bakgrund till deras problem. Dvs tidigare trauman upprepas ofta. Utan plats för samtal och reflektion i en trygg och varm miljö blir det ingen läkning eller utveckling.

Hur står patienter och personal ut? Ja det gör de bara delvis. Vi berättar om självmord och självmordsförsök som sker under och i anslutning till vården. Hur kan detta fortgå år efter år?
Personalen svarar missnöjda patienter att de ska vara nöjda med att de överhuvudtaget får vara på avdelningen. Patienterna vet hur hemskt de ofta hade det hemma och vill inte hem heller.
Vår bedömning är att bristen på bra psykiatrisk öppenvård och stöd för dem som är hemma skapar köer och efterfrågan även till miserabla slutenvårdplatser. Larmsystemen, som politiken, Socialstyrelsen, patientombudsmannen och media har heller inte fungerat korrigerande som de borde. Valfrihet saknas nästan helt i psykiatrin.Inom RFHL menar vi att den centrala bristen är den sekelgamla odemokratiska människosyn - ett förmynderi - som är vanligt i psykiatrin, i många landsting och många länder.
Bara ibland träder den fram så naket som på avd 88A/123. Den innebär att man försvarar sig mot patienternas olycka och förtvivlan med inställningen "dom är inte som vi, dom är styrda av inre sjuka krafter".

Igenkänningen, förståelsen hålls borta. De mellanmänskliga relationerna blir helt underordnade något man tror är effektiv behandling.
Men forskning om återhämtning från psykisk sjukdom visar hur väsentligt ett nära personligt stöd och trygga personliga relationer varit för de patienter som verkligen kommit igen i sina liv. Detsamma gäller forskning om olika behandlingsformer: det är relationens kvalitet som är avgörande, inte terapiformen.
Relationen utvecklar patient och hjälpare tillsammans. Relationsfaktorn underskattas kraftigt även vid farmakabehandling. Det har visat sig mycket svårt att få vetenskapligt stöd för t.ex. antidepressiva medels effekt när de ges utan täta samtal med läkaren. Den betydande placeboeffekt man får består till stor del just av relationen. Långtidsstudier av psykofarmaka är ytterst ovanliga.

Under de senaste dryga 20 åren i RFHL har jag sett att en mängd bra, engagerade terapeuter fått lämna psykiatrin, delvis pga en destruktiv strid mellan olika behandlingsformer under förevändning av "vetenskaplig evidens". Jag tänker på humanister i personalen inriktade på bland annat arbete med bild, med kropp, familj, nätverk eller med miljöterapeutiska försök.Patienten vet själv mycket om vad han behöver.
Det krävs nu SAMARBETE mellan vårdare och patient: Tilltro till patientens kunskap om sig själv, förmåga att välja och kraft att ta sig igenom problemen. Tilltro till att patientens anhöriga och nätverk kan medverka positivt. Tilltro till all vårdpersonals medmänskliga förmågor.

Dessa resurser får inte slösas bort. Det behövs samarbete och jämlikhet även mellan personalgrupperna, mellan olika perspektiv och olika synsätt. Först då kan vi få en helhetssyn som är mer än ett tomt ord. Ett humant synsätt som bygger på samtal öppnar för en demokratisk vård, där patienter är partners med rättigheter.
Under förra året startade patient- och anhörigföreningarna ett Brukarnätverk för psykisk hälsa i Uppsala län. Nätverket framförde i augusti till sjukvårdspolitikerna kraven på respekt och samarbete med patienten och på samarbete i team.

"Brukarinflytandet måste ses som en del av läkningen och återhämningen" betonade man.Med en sådan modell slipper dessutom läkarna en del omänskliga krav. Deras stora makt i psykvården har blivit ett problem även för dem själva.
Jag citerar läkaren Robert Bodéns uttalande i UNT efter ett läkarupprop nyligen mot läkarbristen och divisionsledningen: "Vi läkare behöver också lite hjälp med att begränsa våra arbetsuppgifter till de egentliga läkaruppgifterna.

"Avenyteamet i Helsingborg har länge prövat en modell som bygger just på samarbete, samtal, nätverksinriktning och helhetssyn. Denna tradition är stark i norra delarna av Finland och Norge. RFHL och anhörig/patientföreningen Balans har bjudit in Avenyteamet till ett möte där vi hoppas få en bred diskussion om lösningar på den kris psykiatrin hamnat i. Jag saknar företrädare för fler personalgrupper och patientgrupper i diskussionen om psykiatrin. De behövs för att finna goda lösningar. Jag tror inte vi skall försöka peka ut några nuvarande chefer eller politiska allianser som särskilt ansvariga för dessa problem som är så gamla. Alla borde ta sitt eget ansvar nu och vara konstruktiva.

Staffan Utas
RFHL Uppsala län

Patienträttigheter i psykiatrin i Uppsala län , antagna 2006

Så ser de ut för psykiatrin i Uppsala län enligt den kompromiss som patient- och anhörigorganisationerna i psykiatrins Brukarråd i Uppsala län lyckats genomdriva 2006. Bladet skall spridas till anslagstavlorna i alla enheter i Uppsala läns landstingspsykiatri. När det handlade om sådan spridning vägrade Psykiatrichefen använda ordet rättigheter längre, trots att mycket av det som står är direkt lagstadgat som skyldighet för vårdgivaren. Det fick heta ”du kan förvänta dig” istället. Motiveringen till nekandet var att han trodde att hans personal skulle kunna uppfatta sådana anslag om ”rättigheter” som kritik. I vår förening menade vi att den tanken istället tydde på att chefen kanske inte ansåg sina sin personal professionell nog att bara ta en rättighet för en rättighet. Vi berättar det för att det säger mycket om läget i psykiatrin. Risken finns att vår psykiatrichef kan ha rätt, men kanske inte rätt i att väja för den risken.
Listan avslutas ju med vad man kan göra när man är missnöjd, alltså hur man överklagar. Därför är vi ändå glada att vi kommit så här långt och skall nu testa vad detta dokument är värt. Bland annat startar vårt lokala brukarnätverk kurser för att använda det.
OBS att filen ligger i Powerpointformat.
(skrivet 070504)

Bemötandet i psykiatrin Tal under Psykekampanjen om våra erfarenheter av bemötandet i psykiatrin.

Följande artikel skrevs juni 2002 inför valet, men togs inte in av UNT-debatt förrän efter valet i en starkt nedskuren version 2002-08-25

Demokratisera psykiatrin och vården - ett ansvar för politikerna

Det kommer många oroande brev till vår hemsida www.rfhl.se/uppsala. Så här löd ett från Uppsala i mars:

Hej, Jag blir mycket förvånad över hur lättvindligt läkarna verkar skriva ut antidepressiv medicin. Jag förlorade mitt tvååriga barn för en tid sedan och orkar inte jobba på samma sätt som förut. Kände mig ledsen och insåg att jag måste gå igenom sorgen för att bli en hel människa igen. När jag fick tid hos familjeläkaren för att be om att få bli sjukskriven, ville han omedelbart skriva ut antidepressiva tabletter till mig, men jag vägrade. Min sorg är frisk. Det är ingenting som ska trollas bort …. Jag vill ha en tid av lugn och ro bara, för att kunna bearbeta det som hänt, gärna med stöd av kurator. Läkaren envisas ändå med att skriva ut recept på tabletter jag vägrar att äta. Jag tycker att det verkar vara sjukt. Att vara deprimerad ibland och känna sig nedstämd och vilsen tycker jag är ett friskhetstecken. ….

Det är många andra som också berättar för oss hur de blir närmast jagade med dessa nya "riskfria" antidepressiva medel. Försäljningen bara fortsätter att öka, kraftigt och Uppsala län ligger i täten. För barn till 18 år har vi högsta placeringen. Även beroendeframkallande lugnande och sömngivande medel fortsätter öka här, allra mest i gruppen 10-29 år. För tio år sedan fanns en stark spärr mot att ge barn och ungdom under tjugo psykofarmaka, för de är ju under kraftig psykisk utveckling och också extra biokemiskt känsliga. Spärren, som inte var absolut, var mycket välgrundad.

Nå, de flesta som söker hjälp hos oss har redan drabbats av svåra biverkningar av psykofarmaka och ofta av beroende som ger daglig abstinens, för att man inte ökar dosen. Deras beskrivningar av biverkningar och abstinenser, även efter att man slutat, har mötts av läkares förnekanden gång på gång, och följts av höjda doser och nya mediciner med ny problem. Ingen har lyssnat. De har ofta kränkts.

De drabbade kan dock berätta att när man en gång vände sig till sjukvården hade man förväntat sig någon att prata med, men tabletter var allt som bjöds. Precis som idag alltså. Samma historia gång på gång, från hela senaste halvseklet. Skall inte vårt samhälle kunna lösa detta; att ge människor det enkla man begär i krisens stund, när allt sviktar, någon som lyssnar, respekterar och kanske förstår? Varför skall vi sjukförklaras?

Har humanismen redan prövats?

Konjunkturer, styrelser, och trender, kommer och går, men den gamla psykiatrin består - väl förankrad i läkemedelsindustri och vår psykiaterkår. På 80-talet fick vi äntligen Psykiatriska öppenvårdsmottagningar ute i samhället. Avdelningar stängdes och många långtidspatienter flyttade ut och alternativ tog form. Lite rörde det om på ytan, men när "besparingarna" kom till psykiatrins verksamheter spred sig en rädsla. Då segrade likformigheten och medicinpsykiatrin. Det hjälper inte heller med yngre nyutbildad personal eller fräscha lokaler. "Kulturen" och människosynen förs vidare. Maktstrukturerna har knappast förändrats.

Det talas nu gärna om hur stark den psykologiska och humanistiska synen var i 70- och 80-talens psykiatri. Från mitt perspektiv i patientföreningarna RFHL och RSMH sedan 1974 såg jag aldrig medicinernas dominans brytas. Precis som i vanlig biokemisk psykiatri kom alltför mycket av psykologitrenden att handla om expertens stora kunskap, diagnoser och färdiga förklaringar, som ofta förhindrade ett bra bemötande, ett vi vet bäst-system som avvärjer ett riktigt möte, även med lidande och starka känslor. Man missar samarbetet med patienten, den verkliga resursen och experten.

En spridd missuppfattning är att den psykoterapeutiska hjälpen fick stryka på foten för att den är dyr jämfört med piller.
Men det system vi har nu blir ohyggligt dyrt och ett stort slöseri. Vad vi ser hos oss är hur människor inte fått den hjälp de vill ha och istället dragits in i behandlingar som inte hjälper annat än mycket kortsiktigt. Abstinenser och andra biverkningar feltolkas som sjukdom och behandlingskarusellen går vidare. För t.ex. antidepressiva vill man inte tala om abstinens alls, men konsekvenserna är desamma på så sätt att nervsystemet påverkats så att det sedan behöver tid att vänjas av efter behandling, vilket kan ge svåra besvär, som ofta misstolkas. Detta system skapar tyvärr mycket sjukdom och vårdberoende. Men det vågar man inte alls se.

När man inte får den långsiktiga hjälpen proppas vårdsystemet igen av alla dem som i onödan blivit kvar där, med svår överbelastning som följd och ytterligare försämrad hjälp till nysökande. Detta ger krav på mer resurser från många håll, även patient- och brukarorganisationer, medan grundproblemet ändå är själva resursanvändningen.

Forskning stödjer valfrihet.

Det stora problemet med forskningen, som styrs ekonomiskt av industrin, är att den är så kortsiktig när den ser på effekter. Den riktigt långsiktiga saknas helt. Trots detta har "samtalet" inte alls forskningen emot sig, som många tror. Ta t.ex. de nya antidepressiva. Det är svårt att bevisa att de är effektivare än sockerpiller, när man är ärlig och t.ex. tar med alla patienter som bryter behandlingen pga biverkningar. Vid en prövning här i Uppsala bekräftades att särskilt tveksam är effekten för barn och ungdom.

Vad gäller psykoterapi finns väldigt mycket forskning som bestyrker god effekt, särskilt mer långsiktig, även en del i jämförelser med mediciner. Vid en stor sådan (randomiserad) jämförelse, som gjorts av olika typer av behandlingar av depressioner, var den viktigaste positiva faktorn en god relationen till behandlaren, även i medicingruppen! (Se t.ex. The Myth of the Magic Pill, av Duncan, Miller och Sparks.) Att patienten får välja och styra själv underlättar en god relation och att patientens egna läkande resurser mobiliseras. Valfrihet är därför mycket effektiv och lönsam. Men en strävan att bara ge en, "vetenskapligt testad" behandling motverkar sitt eget syfte. Man måste istället lyssna på patienten. - Varför inte behandla mindre och lyssna och möta mer?

Nya mediciner, som de antidepressiva, är själva inte heller billiga, som vi vet av läkemedelskostnadskrisen. Redan medicinkostnaderna - en småsumma jämfört med konsekvenserna av olämplig medicinering - skulle ju räcka till så många samtal att det vore nog hjälp för en stor andel sökande, särskilt i primärvården.

Upprätta patienten!

Politikerna har besvarat vår kritik av psykiatrin här i UNT efter valet -98 med att vi måste klara ut dessa saker i direkta samtal med professionen. Jo vi har försökt och vi fortsätter. Politikerna har från en rad av oss brukarorganisationer fått höra en massiv kritik av bemötandet och den ensidiga inriktningen på psykofarmaka. Men vi själva kan aldrig få en grupp att uppge av sin makt nedåt i hierarkin, främst till patienterna, utan det krävs även politiska beslut.

Detta handlar ju också om psykiska problem inom primärvård och kroppssjukvård och om de långa och allt dyrare sjukskrivningarna. Missnöjet som finns bland "väljare" över bemötande och pillerförskrivande i vår sjukvård skulle snabbt kunna göra detta till stora valfrågor. Men värst är problemen vid psykiska besvär.

Politiker, satsa på att samtalet och mötet blir grund för hela psykiatriska verksamheten och att medicinerna får bli hjälpmedel som ibland kan behövas mer kortsiktigt, men som ju aldrig i sig botar. Samtalsakuter och självhjälpsgrupper ute i kommunerna är en väg. Rätt att få någon att prata med när man som ny söker psykiatrin är en annan. Ett rörligt team som förstår även psykosutbrottet som en livskris och kan bygga ett samarbete med patient och anhöriga och därmed undkomma ett dyrt vårdberoende.

Upprätta patienternas ställning och rättigheter, som att välja behandlare och behandling själva, att få vård eller omhändertagande även utan medicin, att få full information om mediciners baksidor, annars rätt till skadeersättning, samt att få hjälp att trappa ner.

En politiker skulle ju också kunna se bredare ideologiskt på dessa frågor: Bemötandet borde präglas av Demokrati, Solidaritet och Helhetssyn. Vården skall inte försöka medicinera bort vanliga krisreaktioner och effekter av sociala missförhållanden och förtryck/utnyttjande - från barndomen eller senare - utan erbjuda stöd till utveckling, upprättelse, ansvar, självständighet och gemenskap. Våra feminister borde verkligen reagera mot dagens tystande medicinering, liksom t.ex liberaler mot offentligt förmynderi och mp för långsiktigt hållbar vård.

Ett demokratiskt bemötande måste väl innebära att med respekt lyssna och möta patienten där hon är och tillsammans söka olika möjliga förklaringar och utvägar, inte att ensidigt pracka på patienten en diagnos och "rätt" behandling.

Patientens maktlöshet idag skapar sjukdom - inte hälsa. Patienten måste äntligen få demokratiska rättigheter. Det förlegade expertsystemet och den medicinskt bestämda hierarkin måste bort - demokrati, jämlikhet och helhetssyn måste in. Industriers vinstintressen skall inte heller styra över forskningen, personalens vidareutbildning eller läkemedelsinformationen och -kontrollen eller patientens möjligheten till skadeersättning.

Personalens medmänsklighet är en jätteresurs som ofta nedvärderas i dagens sjukvård hierarki. Patientens stora oanvända resurser, erfarenheter och kunskaper, om t.ex. sina läkemedel, kan göra hela förvandlingen möjlig, om personalen börjar lyssna. Politikerna måste nu gå före. Visa modet att demokratisera vården!

Staffan Utas

Anställd hos RFHL Uppsala län

Debattinlägg i UNT 3/10 1998

"OMÄNSKLIG" PSYKIATRI

Hur vi bemöts i vården när vi krisar och tappar fotfästet i tillvaron borde ha varit en viktig valfråga med tanke på att så många far illa av pressen i "krisens" Sverige och att så mycket brister i bemötandet. Vi som skrivit detta arbetar i RSMH respektive RFHL i länet, dvs i mentalpatienternas organisation respektive föreningen för hjälp åt läkemedelsberoende. Vi ser de skrämmande konsekvenserna av den fortfarande alltför ensidigt medicinska behandling man erbjuds vid kriser. Vi ser å andra sidan bevis för vad människor i mycket svåra situationer är förmögna till när de bemöts med respekt, inlevelse och tilltro till sina inre resurser.

Den biologiska psykiatrin har under nedskärningarnas tid stärkt sin redan starka ställning i landet och länet. T.ex. skall psykiatrisk diagnos åter bli organisationsprincip för psykiatrin. Det har inte bara handlat om nedskärningar tvärs över, när man t.ex har skurit ner öppna och halvöppna vårdformer och viktiga kringresurser får att rädda ett krympande antal slutenvårdsplatser i länet utan också om en trängre biologisk syn hos psykiatridivisionens ledning.

Idéerna om en ny social och psykologisk hjälpverksamhet, lättillgänglig på de sökandes villkor som vi hade när vi på 70-talet kämpade för att få öppenvårdsmottagningar ute i samhället, blev aldrig verklighet mer än styckevis. I stället fick vi utlokaliserad tablettpsykiatri och stängda dörrar, depotsprutor och långa utredningar om eventuell hjälp ur knappa psykoterapeutiska resurser. I den process med sammanslagning av psykiatriska öppenvårdsmottagningar som nu sker, skär man dessutom ner på de mänskliga resurser som trots allt tillkom då. När man väljer att slå samman mottagningar backar man även från idéerna om samhällspsykiatri och geografisk närhet, för att personalen skall slippa för små team. Därför anser vi tvärtemot divisionschefen (UNT 11/6) att det finns stor anledning till oro.

Med snåla ekonomiska ramar har en viktig ökad satsning på de psykotiska patienterna tillåtits medföra denna försämring inom "Allmänpsykiatrin" i stället. Det drabbar t ex dem som lider av läkemedelsberoende och svåra fobier mot att röra sig längre sträckor utanför sina lägenheter. Vi måste protestera mot detta, men samtidigt kräva ett mänskligare bemötande och helhetssyn inom hela psykiatrin.

Möjligheten att snabbt ge mänskligt bemötande inom de öppna psyk.-mottagningarna måste i stället rustas upp så att man bromsar den nyrekrytering som sker där till ett oerhört kostsamt läkemedelsberoende. En metodsom med framgång prövats i Stockholm är att alla förstagångsbesökare i psykiatrin, som inte hade för lätta problem, snabbt erbjöds psykoterapi med målsättning som främst den sökande själv bestämde. De flesta terapier blev ändå korta och på 96 000 invånare behövdes bara medel motsvarande sammanlagt två nya heltidstjänster. Detta goda exempel borde vi följa här.

I RSMH har vi talat mycket om hur man vill bli bemött när man hamnar i en psykos. Man vill få hjälp med orsakerna till den aktuella krisen och tas om hand och lugnas av människor hellre än mediciner. Naturligtvis vill man bli sedd och respekterade som människa i en mycket svår men ändå förståelig situation och inte bemött som en främmande varelse, styrd av biokemi och en skrämmande sjukdom.

I och med psykiatrireformen har ansvaret för bostad och sysselsättning för den s k "medicinskt färdigbehandlade" patienten förts över till kommunen. På senaste Fyriskonferensen "om samhällets insatser för människor med psykiska funktionshinder sades många vackra ord om att dessa skall bygga på och uppmuntra egna val, eget ansvar och respekt/självrespekt. Den uppgiften blir dock svår när den behandling patienterna fått (och får) från sjukvården inte alls har byggt på dessa principer utan faktiskt ofta skadat självförtroendet och även drabbat förmågan att arbeta och utvecklas.

Visst kan psykosmedlen vara utmärkta att kunna ta till ibland, särskilt när man känner att alternativet bara är att ta sitt liv. Men kostnaderna för symtomlindring är ofta mycket höga: "förlorad fantasi och skapar- kraft, minskad energi, sexuell oförmåga, rastlöshet, trötthet mm" skrev Elisabet Alphonce i en rapport från ett patientmöte på Lindormen. Psykosmedlens långtidsbiverkningar är ännu allvarligare. Vårdare och politiker kan själva pröva dessa medel om de inte vill lyssna på sina patienter. Inget stöd finns för den spridda myten att sjuka inte skulle uppleva samma svåra biverkningar som friska. Om många av "funktionshindren" som den kommunala verksamheten skall kompensera för är vårdskador borde man väl ändra på det om det går?

Vi i RFHL och RSMH vet att det finns andra sätt att bemöta människor som fått sitt första psykosgenombrott, t ex i Falun. Helt utan mediciner för nästan samtliga och utan inläggningar finner man alternativ att hjälpa de drabbade och deras anhöriga. Man har ett krisperspektiv även på psykoser. Det lyhörda och kunniga rörliga teamet kunde i sitt stora distrikt förhindra både uppkomsten av långvariga psykoser som schizofreni liksom även långvarig medicinering.

Vi kräver därför ett team för tidigt bemötande med samma positiva målsättning, människosyn och kunnande som i Falun snarast möjligt startas här genom aktiv rekrytering. En mer lönsam investering i sjukvård är svår att föreställa sig med tanke på kostnaden när psykosen hunnit bli "kronisk".

Kan en liten människa i nöd verkligen i dagens läge begära av vårdperso- nalen att faktiskt bli "sedd" och förstådd som en medmänniska? -Kanske inte, men inse: att INTE försöka satsa på dessa mänskliga möten är ett stort slöseri med satsade budgetmedel, och med patientens liksom personalens mänskliga resurser! - Satsa på personalens självinsikt och inlevelseförmåga genom att erbjuda handledning i det mänskliga mötet och egenterapi.

Psykiatridivisionens chef FA Wiesel skulle på den nämda Fyriskonferensen tala om "Helhetssyn". Han menade att kropp och själ är ett och grunden i denna helhet är genetiken som skapar biologin. Det uttrycker knappast någon helhetsyn utan en gammal vanlig naturvetenskaplig syn på människan. Psykiatrin sysslar med vetandet om kropp-själen, sa Wiesel, medan de existentiella frågorna (om mening osv) tillhör något helt annat, nämligen tron. På så vis behåller han en naturvetenskaplig "själlös" syn på "kroppen-själen" som objekt för psykiatriskt vetande och det mänskliga förläggs till trons område. - Men det finns ju också en humanistisk vetenskap om människan.

Det blir säkert inte lätt för våra politiker att ge oss den mänskligare psykiatri som krävs idag. Organisationsreformerna kommer och går, men den ensidigt medicinska människosynen har bestått liksom psykiaterkårens maktställning. Men en förändring är möjlig. Landstinget har redan gått till handling vad gäller våra krav på bättre krismottagande i primärvården. Ett kunnigt team för att tidigt möta de psykotiska är viktigast för omvandlingen av psykiatrin. En högre värdering av mänskliga möten, psykoterapeutiska resurser och valfrihet för alla psykiatrins patienter är också mycket viktig. Nu hoppas vi på det nyvalda landstingets handlingskraft.

Varför skall politiker i dag med en viss förståelse för samhällsfaktorers stora betydelse acceptera en fortsatt dominerande biologisk syn på samhällsmedlemmar som tappar fotfästet?

Karl-Erik Röösth och Staffan Utas

Vill Du se menyraden?
Klicka här för första sidan.

LÄNK om du vill stödja vår verksamhet eller bli medlem.