1. Man har ofta utvecklat svåra abstinenssymtom av sina lugnande eller sömngivande medel, fast man tar sin ordinerade dagliga dos. Men kroppen behöver mer och det ända som kan lindra lite är nästa tablett. Detta kan vara svårt att genomskåda och man börjar då se sig som mycket sjuk och medicinbehövande och självkänslan urholkas alltmer. Dessa människor behöver då massor av förståelse och del av vår kunskap för att våga ta steget att börja trappa ner och kanske sluta. I vården börjar man i många fall behandlas som missbrukare i det läget, vilket är kränkande. Vården har också mycket svårt att inse hur väldigt långa abstinensbesvären kan bli och att jobbiga överkänsligheter och svårigheter kan hänga kvar i ganska många år. Abstinensbesvären tas av vården hellre som uttryck för förvärrad resp. återkommande sjukdom.

2: Människor reagerar så väldigt olika på samma läkemedel. Vissa är mycket känsliga. Vården räknar inte med det utan deras symtom förnekas istället.

3: Även nya Antidepressiva medel har otrevliga baksidor som det knappt talas om: Biverkningar som man inte står ut med. Ovanligt är serotoninförgiftning, men det förekommer, även vid bruk av bara ett serotoninmedel. Kunskapen är usel om detta. Många jag träffar har också fått mycket stora besvär när de försökt sluta även med dessa medel. Barn föds också med abstinenssymtom av dem.

4. Förnekandet av negativa läkemedelseffekter är så allmänt att vi måste säga att det allvarligaste inte är psykiatrins bristande kunskaper utan just oviljan att erkänna den och lära sig av patienten. Det handlar alltså inte bara om att samhället tillåtit att industrins betalda konsulenter och experter är läkarnas främsta fortbildare. Denna ovilja är klart vanligare i psykiatrin än i t.ex. primärvården.

5. Man berättar nästan alla på olika sätt att man har kommit till psykiatrin (eller annan vård) i en kris och förväntat sig någon att prata med, men man har blivit sedd bara som en symtombärare på en inre sjukdom och bara fått medicin. Många som själva begär psykoterapi får höra att de ännu är för sjuka (eller att de är för friska så att andra går före).
Det första receptet blir beviset på att jag inte är som andra, inte klarar livet som andra gör. Istället borde man ju visa tillit till patientens egna resurser och ge ett medmänskligt stöd till dessa. Psykiatern har också ofta mycket dålig tilltro till sin egen och personalens medmänskliga resurser, som visat sig så avgörande positiva, när de använts. I alla händelser kan förstås besvikelsen över det dåliga tidiga bemötandet vara mycket stark, när de ser tillbaka på de mångåriga följderna.

Lite historia att kanske lära av

Jag vill nu kort gå tillbaks till 73/74. Då var jag med och bildade vad vi kallade en självhjälpsorganisation som vi gav namnet Release. Vi gick med i RFHL som var en organisation för hjälp att komma ur gatudroger. Vi gick sedan 1975 också med i RSMH, mentalpatienternas organisation och började arbeta tillsammans med människor som hade hamnat i mentalvården från många delar av samhället. Vad tror ni våra krav gällde?
– Rätten att få hjälp för psykiska problem utan att bli neddrogad, rätt till psykoterapeutisk hjälp osv. Mycket är sig alltså likt.

Vi arbetade för att psykiatrin skulle ut i samhället med öppenvårdsteam som skulle sammansättas så att en helhetssyn på människan skulle garanteras genom samarbete mellan psykologer, kuratorer, läkare och skötare. Genom att man kom ut till bostadsområdena skulle man bli mer tvungen att se de psykiska problemen också i samhällssammanhang och påverka mer där.

Det bildades en slags allians mellan statsmakterna och RSMH för att få bort de gamla mentalsjukhusen och få en sektoriserad vård med tyngdpunkt på öppenvård. Visst var vi lite blåögda, vi drog klart det kortaste strået, vi fick en omfattande omorganisering och omflyttning där kommunerna senare också fick en stor roll i vården, MEN vi fick egentligen inget slut på den medicinska professionens makt över psykiatrin och inte heller den rika läkemedelsindustrins makt över professionen genom makten över fortbildning och forskning. Det gavs visserligen flera år med en viss öppenhet för alternativ, men den gamla synen förändrades mycket lite på det hela taget. Den gamla vården flyttade ut i samhället.

OK, det blev ont om pengar för projekten och hela stödet ute i samhället, men det var väl inte förrän alldeles i slutet av 80-talet man skulle kunna skylla på en ekonomisk kris. Bristen på förändring var snarare en fråga om att den medicinska professionens makt med sitt tolkningsföreträde i psykiatrin var för stor för att brytas av en organisatorisk reform som konkret organisatoriskt aldrig vågade ifrågasätta den gruppens ledande ställning.

Det finns ändå mycket hopp för mänskligt bemötande

Vi skall inte deppa ihop. Jag vet inget land där man faktiskt lyckats i grunden förändra psykiatrin – ännu. Men jag vet att i fattiga u-länder där den medicinska psykiatrin ännu inte fått fäste i befolkningen, där har man klart bättre tillfrisknande eller rehabilitering av människor som haft en psykos än vi "utvecklade" har.

Det FINNS ändå nu sen en tid mycket vetenskap både inom och utom de medicinska fakulteterna som visar på mycket lyckosamma alternativa behandlingar och förhållningssätt, ja man kan visa att de är framgångsrikare än de traditionella medicinska. (Detta trots att denna forskning saknar resurser från t.ex. läkemedelsföretagen.) Men det hjälps inte. Det verkar som de psykiater som har makten helt enkelt inte är intresserade.

Ta t.ex. Falunmodellen för bemötande av nyblivet psykotiska personer. Med ett bemötande som byggde på att psykosen är ett uttryck för en människa i en allvarlig kris och inte en sjukdom. När man hjälpte dessa de och de anhöriga med vad de faktiskt ville ha hjälp med, där de själva levde, utan inläggning och nästan utan mediciner, då fick man inte längre nya långtidssjuka sk schizofreni i sin länsdel, trots att man fortfarande fick det i den andra halvan av Kronobergs län. Det är ju oerhört intressanta uppgifter för dem som ansvarar för landstingens ekonomi. Livstids vård av schizofrena är mycket dyrt.

Det finns politiker och personal som vill få en förändring. Personalen mår dåligt om de inte får göra vad de känner är rätt. När personalen mår dåligt drabbas patienten som är underst värst. Ordföranden i vårdförbundet tog faktiskt häromdagen i stora annonser upp detta att får man inte ge patienterna en bra vård drabbas arbetsmiljön också!

Denna insikt om vår likhet med patienten och de mänsklig villkor vi delar är själva grunden för en bra attityd och ett bra bemötande; ja, för att våga ett verkligt Mänskligt möte. Om den ärliga viljan finns kan förmågan utvecklas. Och detta möte kan vara så otroligt helande – och givande för båda parter.

- Tänk bara om "vårdaren" kunde se sig själv också i samspelet med patienten och det han orsakar. Och om han kunde tillstå fel hos sig själv eller sina kollegor. Det hör jag ständigt patienter undra när vi talar om psykiatrin.

Men enligt experten-psykiatern, och många andra i psykiatrin, är patienten i första hand drabbad av en inifrån kommande psykisk sjukdom och vet därför ofta inte sitt eget bästa och är inte särskilt tillförlitlig på andra sätt heller. Med denna dominerande "objektifierande" eller naturvetenskapligt färgade syn blir riskerna att brista i RESPEKT oändligt många. Psykiatrin möter ju också just människor som blivit mycket känsliga för dåliga relationer.

Psykiatrin har egna fördomar och dåliga attityder att göra upp med; det är vad vi ser.

Observera att man har denna syn på att "laga kroppsliga fel" – eller "bota sjukdomar" – utan att man ens själva tror att medicinerna verkligen kan bota. De höga professionella anspråken står i sådan pinsam kontrast till verkligheten. (Var finns ödmjukheten?)

Vi menar absolut inte att farmakologin eller de biologiska perspektiven skall uteslutas ur psykiatrin, bara komma ner på samma nivå som en rad andra perspektiv och att ett mänskligt bemötande skall vara centralt i arbetet. På det viset kan det väl tyckas enkelt och självklart. Ändå är det så djupgående att det alltså är mycket svåra att genomföra. Det kräver en genomgående förändring av vården och inte bara lite ny organisation eller nya milliarder, Men Mänskligt bemötande borde bli en ledstjärna för beslutsfattarna på vårdens alla nivåer.

Vi i RFHL kräver alltså idag full RESPEKT för patienten!

Det flesta kraven nedan är vi även överens med RSMH om. Men dessa saker behöver vi hela tiden diskutera i våra föreningar. Det är bara ett förslag på vägen.

Som vårdkonsumenter måste vi garanteras flera rättigheter vi saknar idag, bl.a.:

• Rätt till producentfristående information om mediciner och annan vård.
• Rätt att själva välja bland vårdgivare och även inom rimliga gränser behandling efter att ha fått bra information. Och naturligtvis rätt att i frivillig vård slippa behandling eller undersökning utan hot om repressalier.
• Rätt till mänskligt bemötande och Rätt till någon att tala med. När det gäller de som söker hjälp första gången är det särskilt viktigt att vi snabbt får en förbättring, för människornas skull och för att inte de offentliga utgifterna skall drabbas ännu mer och för att bana väg för hjälp även till länge vårdade patienter. Vi föreslår att
1. Varje person som tar ny kontakt med Öppenpsykiatrin skall erbjudas någon lämplig person att samtala med om problemen inom 48 tim.
2. Vi behöver ett erfaret team i länet, som snabbt kan åka hem till dem som drabbas av psykotiska symptom och hjälpa dem och deras närmaste, enligt samma krisperspektiv som man använder i t.ex. Falun.

Vi kräver också att chefsposterna i psykiatrin fördelas bland alla yrkesgrupperna så att helhetssyn och teamarbete kan bli verklighet och att psykiatrin inte förblir en medicinsk specialitet utan blir mångdimensionell och human.
Vi kräver att patienterna lyssnas på i psykiatrin, på olika nivåer, även så att våra organisationer kan påverka dess styrning och utveckling!