|
|
|
0m beroende av lugnande och sömngivande medel |
Vår kortkurs i 21
punkter
Det stora problemet med läkemedelsberoende är det lågdosberoende som
uppkommer och upprätthålls inom sjukvården. Den delen är alltså inget
missbruksproblem. Trots att dessa utgör den stora gruppen är den mest okänd.
Dessa människor kommer till oss med sitt lidande och vi måste därför också föra
deras erfarenheter vidare. Nedan gäller det beroendet av lugnande och
sömngivande medel, men de har många likheter med smärtstillande medel och en
hel del även med de antidepressiva.
VILKA ÄR VI?
RFHL började
bygga upp sin kunskap om läkemedelsberoende i och med starten av
läkemedelsgruppen i RFHL-Stockholm 1975. Genom våra erfarenheter samlade av
kontakter med flera tiotusentals hjälpsökande har vi en antagligen världsunikt
stor och lång samlad erfarenhet av läkemedelsberoende. Det som var
läkemedelsgruppen i Stockholm lever nu vidare som ett självständigt kooperativt
institut Kilen. Vår nuvarande läkemedelsverksamhet i Uppsala län startade
först nov. -93.
21 sammanfattande punkter om hur beroende av lugnande och sömngivande medel
uppkommer, ser ut, utvecklas och bör bemötas.
MEDLENS VERKAN (se även www.beroendesidan.nu )
1.
Den största gruppen lugnande och sömngivande medel idag
är bensodiazepinerna. (Hit
hör även Iktorivil som säljs som medel mot epilepsi.) Därefter följer de tre
kortverkande sömnmedlen zopiclon (Imovane), zolpidem (Stilnoct) och zaleplon
(Sonata), som kallas bensodiazepinbesläktade eller ”benso-analoga”. Sömnmedlet
Heminevrin liknar också bensodiazepinerna. Den här texten handlar om alla dessa
nämnda medel. (Utöver dessa lugnande och sömngivande finns några som också
tillhör grupperna neuroleptika och antihistaminer.)
2.
Bensodiazepinerna saluförs för
sina lugnande/ångestdämpande, sömngivande, muskelavslappnande och kramplösande verkningar.
De verkar generellt dämpande på vårt centrala nervsystem. De kan naturligtvis
inte dämpa bara oro och ångest utan dämpar alla känslor, både lycka och sorg.
De dämpar också våra sinnesintryck, rörelseimpulser och vårt blodtryck (kan ge
yrsel). De försämrar koordination, minne och intellektuella prestationer. De
minskar även muskelstyrka och kondition. Alla dessa oönskade verkningar får vi
alltså kalla biverkningar, som ju följer med de önskade effekterna, men
drabbar inte alla utan påverkar olika människor mycket olika, liksom
verkningarna gör. Gamla är extra känsliga för många av dessa verkningar, t.ex.
på minne och rörelse/balans.
ATT UTVECKLA BEROENDE
3.
Receptmottagarna av
beroendeframkallande lugnande och sömngivande medel (främst bensodiazepinerna)
är till 2/3 kvinnor och hälften är över 60 år. Det finns ingen anledning att
tro att gruppen som blivit beroende skulle innehålla en lägre andel av dessa
utsatta grupper. Bland sökande hos oss utgör kvinnorna något mer än 2/3 och
medelåldern är kring 45 år, men spridningen stor. (Frågan om problemets totala
omfattning lämnar vi här. Vad gäller utveckling och omfattning av förskrivning
hänvisas till "Oroande statistik")
4.
Första receptet har de allra flesta som sökt oss fått vid
vanliga mänskliga kriser i livet. Krisen kan även ha utgjorts av en fysisk
sjukdom. En liten del har också fått medlet direkt för en kroppslig sjukdom
eller mot biverkningar av andra medel. Bl.a. erfarenheter från norska
krisgrupper visar att bensodiazepiner är en dålig krismedicin på så vis att de
håller tillbaks affekterna i krisens reaktionsfas och sedan stör den naturliga
bearbetningen.
5.
Redan efter kort användning drabbas många av en "rekyl"-
eller rebound-effekt när de försöker klara sig utan tabletter, så att de
då får påtagligt värre ångest eller sömnsvårigheter under en kortare tid.
"Sömnsvårigheter som rebound-effekt har upprepade gånger kunnat
demonstreras uppkomma hos normala försökspersoner som tagit bensodiazepiner
bara några få nätter". (min övers.)[1]
Var patienten i en svår kris då hon började, så vill det till att hon verkligen
har ett bra stöd när hon tar bort dem, förutsatt att inte krisorsaken är borta.
Denna rekyleffekt är alltså ett tidigt uttryck för abstinens: När
kroppen vant sig vid ett medel kommer den att reagera på bristande tillförsel
med en del besvär som är som några av verkningarna fast åt motsatt håll, som
muskelspänningar (värk), rädslor, påträngande starka sinnesintryck….
6.
Observera också att nattmedicinen ofta påverkar dagen
med t.ex. ökad oro och dagmedicinen
påverkar i många fall natten med sömnproblem p.g.a. bristerna på medlet som
kroppen kommer att känna av den del av dygnet när man inte tar någon variant av
dessa. Även om de lugnande och sömngivande medlen är lite olika är de
tillräckligt lika för att de tillsammans skall kunna ge en jämnare tillförsel
och lösa detta problem. /Det gäller när det råder så kallad kallas korstolerans
mellan medlen./
(Sedan har vi också sömntablettens verkningar och biverkningar, som också kan
påverka dagen, t.ex. hos en gammal människa, som bryter ner medicinen
långsamt.)
7.
Nästa steg är verklig toleransutveckling mot
medlet. Det kan handla om allt från veckor till många år innan det märks att
kroppen på detta sätt vant sig vid medlet och kräver mer för att få fortsatt
acceptabel effekt. För dessa medel är några månader vanligt.
8.
Många höjer då dosen på läkares ordination, men många
undviker det också, för det finns en stor och spridd rädsla för att bli
beroende och behöva fortsätta att höja dosen på det viset. Man har t.ex. från
början låtit sig lugnas med att man inte kan bli beroende av den låga dos man
fick då. Trots att våra hjälpsökande mycket ofta tagit medlen mer än 10 år, har
bara få gått utöver den av en läkare förskrivna dosen eller börjat kombinera
med alkohol för att få bättre effekt. Ett visst antal har också fått höga doser
och/eller vidlyftiga kombinationer utskrivna av sin ende läkare. Men vi vet
alltså ändå att en klar majoritet som söker hjälp hos oss mot beroende av
lugnande och sömngivande medel fortfarande är lågdosberoende när
de kommer. Detta avspeglar den starka och spridda respekten för sådana här
medel. Det stora problemet är alltså inget missbruksproblem. Inte heller
handlar det i någon stor utsträckning om de läkare som börjar skriva ut höga
doser - som alltså uppenbart missbrukar sin förskrivningsrätt. Det handlar
istället om normalförskrivningen, som gjort flera tusentals människor
läkemedelsberoende bara i vårt län.
LIVET I BEROENDE
9.
Toleransutvecklingen leder till att man får
abstinenssymptom trots att man tar sina dagliga doser av medlen, bara för att
man inte höjer dosen. Det har vi givit namnet "toleransabstinens".
De här medlen påverkar hela kroppen (och psyket) genom sin inverkan i
nervsystemet. (Se vår långa Abstinenslista!) Fast man äter
tabletterna kan de då ge samma symtom som man tagit dem emot - och i det fallet
är det förstås särskilt svårt att förstå vad som faktiskt sker - eller man får
nya symtom som värk, depressioner, krypningar, synstörningar, yrsel.... Här kan
vi inte gå in närmare på detta stora område, men vill särskilt nämna ett
psykiskt abstinenssymptom som trots att det är så vanligt och handikappande är
dåligt uppmärksammat i vetenskapen: Många utvecklar nya rädslor, fobier, som de
aldrig haft tidigare. Det leder ofta till en allt totalare social isolering,
som förvärras av skamkänslorna för att man inte klarat upp sin situation.
Många söker naturligtvis för dessa abstinenssymptom (och biverkningar), med
eller utan misstanken att det handlar om medicinerna. Stora vårdresurser läggs
också ner på att försöka bota dessa. Antidepressiva medel och värktabletter är
vanliga sådana behandlingar som våra hjälpsökande fått lägga till.
10.
Nu kan Ni förstå att de som vänder sig till oss ofta
fortfarande är mycket kluvna inför tabletterna, för de vet att i allt deras
lidande är det ändå bara nästa tablett som verkligen hjälper - en stund.
Man upplever det lätt som att tabletten hjälper och man själv är allvarligt
sjuk. Flera gånger om dygnet, månad
efter månad. Ett sådant liv är oerhört nedbrytande för självförtroendet. Även
om inte alla behöver bli så här upptagna av nästa tablett känner många igen sig
i paradoxen: "Med medicinerna kan jag inte leva, utan dem går jag
under". Det är naturligtvis inte så lätt att förstå att man kan må
sämre och sämre av sina lugnande, sömngivande eller smärtstillande mediciner,
när den enskilda tabletten ändå hjälper. Och misstänker man själv trots allt
detta eller bara att man fått flera underliga fysiska eller psykiska
biverkningar är det inte lätt att få doktorn att tro på det. Man måste i sin
egen takt få börja förstå att själva tablettätandet också ger alla de
abstinenssymtom som kommer mellan tabletterna, när kroppen har brist i blodet
på ämnet den blivit beroende av.
11.
Toleransabstinensen förklarar alltså varför lugnande
medel kan ge sömnproblem och ångest och sömnmedel kan ge ångest och
sömnproblem, liksom t.ex. värktabletter kan ge värk. Dessa och även andra långtidseffekter
av toleransen får vi kalla en typ av omvända effekter. Men det finns
även en annan typ som ofta inträder snabbare och snarast är en kraftig
biverkan. Exempel på dessa s.k. "paradoxala reaktioner" är
förvirring, aggressivitet, psykosliknande tillstånd, tvångstankar,
impulshandlingar (även självdestruktiva), kraftig ångest m.m. De blir vanligare
vid de nya snabbverkande medlen, som Flunitrazepam eller Stilnoct, liksom vid
kombinationer med andra preparat och med alkohol och vid höga doser, men förekommer
även utan alla dessa förvärrande omständigheter. De är även vanligare hos unga
och gamla. De blir ibland omtalade i pressen p.g.a. att dessa effekter av
medlens hämningslösande verkan ibland leder till brottsliga, destruktiva och
självdestruktiva handlingar.
12.
I vårt arbete får vi gång på gång bekräftat att människor
reagerar mycket olika på mediciner p.g.a. olika känslighet. Det gäller både
verkan och biverkan. Särskilt omvända effekter handlar mycket om detta. Dels
har vi en stor individuell variation, som antagligen har även med genetiska
förutsättningar för nedbrytningen av medicinerna att göra, dels har vi alltså
den förhöjda risken som beror på ålder. Tack och lov uppmärksammas dessa saker
mer i forskningen idag, men den medicinska praktiken hänger fortfarande efter.
Gamla drabbas lätt av symptom som liknar demens och får även felaktigt en sådan
diagnos. De drabbas också av fall olyckor m.m. Ungdomars känslighet nämnde vi
ovan. (Foster är förstås mycket känsliga för påverkan när nervsystemet byggs
upp.)
13.
Ett vanligt och stort problem är att man inom sjukvården
själv så sällan tycks ställa den viktiga frågan om symtomen patienten kommer
med kan ha ett samband med tablettkonsumtionen. Det finns dock en del undantag
bland specialister som brukar ställa sådana frågor, t.ex. en del optiker.
Verkligt upprörda har våra klienter blivit över den stora svårigheten att få
allmänläkare och psykiater att bekräfta att de kan må så dåligt av sina
mediciner. De har fått kämpa alldeles orimligt för denna enkla förståelse. De
får höra att "Din dos är för låg för att ge beroende. Det är din
grundsjukdom som kommer tillbaks eller försämras, inte abstinens." De tror
dessutom ofta att en beroende måste uppträda som en missbrukare.
14.
En annan variant på samma sammanblandning av beroende och
missbruk leder till ett lika dåligt bemötande. När patienten uttrycker oro för
beroende börjar hon plötsligt betraktas som en missbrukare. Det känns
alltid kränkande, särskilt när man försökt hålla emot utvecklingen av ett
beroende. Ofta har beroendeskapande medel varit den enda behandling man
erbjudits, trots försök till protester. – Det tycks som hela samhället, men
främst sjukvården, har haft det som försvarsstrategi mot att ta till sig alla
dessa skrämmande erfarenheter av vanliga mediciner. Man har antagit att det
måste vara något särskilt fel på de drabbade så att de missbrukat i övrigt bra
mediciner. Ibland har man idag hunnit lära sig att inte tala om
läkemedelsmissbrukare, men istället låtit begreppet beroende ta över nästan
samma moraliserande eller bortstötande innebörd. Vi tror inte heller att
sökandet efter de särskilt "beroendebenägna" kommer att vara någon
lösning. Det kommer att förbli omöjligt att urskilja varje sådan individ innan
man skriver ut medlen. Man kan inte komma undan att ställa det mesta av den
vanliga förskrivningen av medlen i fråga. Ett tillfälligt bruk skulle
visserligen vara ganska ofarligt om det inte var så att det så lätt leder till
ett långvarigt, genom det omärkligt ökande fysiska beroendet. – Jag fick ju
ingen abstinens förra gången, säger många. Men om alla fick saklig information
– innan start och vid första problem - skulle det i alla fall bli mycket
lättare att undkomma längvarigt bruk.
NEDTRAPPNING OCH STÖD (se även Det går att sluta och Råd om nedtrappning)
15.
När vi tänker på abstinens, tänker vi vanligen på svåra
men kortvariga besvär efter t.ex. morfinbruk, där vi tror att det handlar om
timmar och dagar, kanske veckor. Men med dessa mediciner är abstinenserna
ofta mycket utdragna förlopp om man använt dem länge. Dosens storlek spelar
då en mindre roll. Det handlar om månader och ibland om år, när abstinenserna
återkommer i vågor med besvärsfrihet emellan. Med lite kunskap är ofta symtomen
lätta att skilja från de ursprungliga besvären och nya sjukdomar, men ibland är
det svårare, för abstinenserna kan mycket väl vara som värst just där man hade
de ursprungliga besvären eller där man har andra gamla svaga punkter. Hur som
helst är en snabb nertrappning på sjukhus otillräcklig och oftast olämplig. Man
måste räkna med en lång anpassningsperiod till livet utan medlen. Den fysiska
avvänjningen med abstinenssymptom kommer att samspela med den känsomässiga
bearbetningen av det som hänt under tablettåren, med bearbetningen av de
eventuella "ursprungliga" problemen och med förmågan att finna nya
insikter och mer tillfredställande sätt att leva. Kortare uttryckt: både
kroppen och själen behöver sakta vänja sig vid att leva utan drogen. Långa
öppenvårdskontakter är då bra och kanske ännu bättre är ofta att få hjälpen
inom en förening för läkemedelsberoende. Tilltro och tålamod hos stödjaren är
grundläggande och tvärsäkra besked om att nu kan det inte längre handla om
abstinens är kränkande och skadliga. Andra personer, å andra sidan, kräver
väldigt lite stöd utifrån, beroende på konsumtionens längd och konsumentens och
den närmaste omgivningens resurser.
16.
Det är skrämmande vanligt att den beroende drabbas av en
alltför snabb nedtrappning, som gör stor skada. Särskilt vid inläggning har
det blivit vanligare igen fast det redan på 70-talet visade sig mycket
ineffektivt. Risken är då stor att den kroppsliga och själsliga anpassningen
ställer individen på så hårda prov att han/hon väljer att åter ta
medicin/droger. Det kan också göra att abstinensbesvär och olika
överkänsligheter utvecklas, som blir mycket långvariga med kanske många års onödiga
sjukrivningar som följd. Ibland tycks det som sådana skrämmande avgiftningar
givit *posttraumatiska* stress-symtom och det är också rimligt med tanke på
påfrestningen. Att satsa dyra pengar på inläggning med en snabb nedtrappning
och sedan utskrivning till främst ensamhet, när man mår som sämst, är ett
onödigt och farligt slöseri. Det förekommer också ofta att läkaren kräver att
man tar någon ersättningsmedicin även om man vet att man blivit överkänslig mot
allt som påverkar nervsystemet.
17.
Egentligen är problemet mer generellt det att doktorn
bestämmer om nedtrappningen över patientens huvud istället för att
samarbeta. Ett bra bemötande
innebär: att bli trodd, respekterad, mött i den svåra situation där man
befinner sig, innan man själv vågar tro att man klarar en nedtrappning. Att man
får använda sina egna erfarenheter och själv styra och finna sin egen väg ut ur
den fälla som beroendet innebär, men med ett mänskligt och kunnigt stöd på
vägen mot oberoende.
Skall man nå oberoende är det viktigt att man får utöva och öva sig i oberoende
även under nedtrappning och rehabilitering. Sjukvård, främst sluten, men även
öppen, vill ofta ta över mycket ansvar från patienten och inta en föräldraroll.
Sluta vårda och behandla så mycket, men Möt människan och Visa
stor respekt. Så försöker vi arbeta. Att istället "ställa krav",
som varit så populärt i socialt arbete, är också ofta direkt skadligt. Dessa
människor ställer nämligen ofta redan allt för mycket krav på sig
själva. De har ofta börjat äta tabletter för att klara av alla kraven de känner
av från andra. Det är vägen ut och hoppet de inte kan finna. Där behöver de
hjälp. Viljan finns redan och den växer med erfarenheterna och ofta finns även
imponerande mod. Om de behandlas väl framstår det som uteslutet för dem att
åter börja, med tanke på vad de då gått igenom och trots allt vunnit i
livskvalitet.
18.
Det visar sig att för många är det alldeles nödvändigt
att kunna söka hjälp anonymt. Det beror naturligtvis mest på
skamkänslorna och att man känner att uppgifter inte får nå arbetsgivaren,
särskilt när man själv arbetar inom vården. En annan orsak kan vara att man
inte vill att förskrivande läkare skall få reda på något förrän man lyckats.
Man är rädd för repressalier, som indragen medicin. Dåliga erfarenheter av
sjukvård kan ibland t.o.m. innebära att om personen inte erbjuds hjälp utanför
sjukvården kan han/hon inte ta emot den.
VARNING FÖR NYA SNABBA MEDEL
19.
Det råder stor brist på kunskap i sjukvården. Mycket har
redan nämnts. Särskilt är okunskapen skrämmande om att de nyare snabba medlen
(Xanor, Rohynol/Flunitrazepam, Halcion och den lite äldre Temesta) är mycket
starka och medför extra stora beroende- och biverkningsrisker. Somliga har
faktiskt fått Xanor under förespegling att det är ett nytt antidepressivt medel
”utan beroenderisk. "Insomningstablett" är en mycket olämplig
beteckning på Flunitrazepam, Imovane eller Stilnoct. Riskerna med de nyare
storsäljarna Imovane, Stilnoct och även Sonata är också mycket underskattade.
Dessa är ju extremt snabba. Många har fått börja ta sina Imovane/Zolpidem även
på dagen för att lindra abstinensen dagtid. De tre s.k. benso-analoga är helt
jämförbara med bensodiazepinerna på alla sätt och har samma narkotikaklassning
som dessa. Eftersom de så snabbt går ur kroppen vaknar man ofta mycket tidigt
och börjar redan vara abstinent på morgonen. Innan man sedan får ta nästa
tablett på kvällen kan man hinna börja må riktigt dåligt, som ett tecken på sin
tillvänjning. Alla de under denna punkt nämnda medlen, som har ett ganska snabbt
tillslag, ger ökade risker för paradoxala reaktioner, som blackouter, se punkt
11.
PATIENTER MED SVÅRA GRUNDPROBLEM
20.
Vi har här lyft fram de lågdosberoende som så ofta fått
medlen i samband med någon normal mänsklig kris. Sedan har vi naturligtvis de
som redan innan de fått medicin varit i en djupare psykotisk eller liknande
kris och fått en psykiatrisk diagnos. Och vi har gruppen som fått
smärtstillande eller bensodiazepiner mot fysiska eller psykosomatiska sjukdomar
eller långvariga symtom. När vi i dessa fall hjälper till med nedtrappning
måste vi vara mycket mera medvetna om att tillsammans söka hitta en väg för
lösning eller lindring av de ursprungliga problemen. Det ställer ju också
särskilda krav på att försöka orientera sig i de hjälpresurser av många olika
slag som kan finnas i samhället.
ANSVARSFRÅGAN
21.
Sammanfattningsvis får jag förtydliga att detta problem
som visserligen skapas inom sjukvården inte bara kan skyllas på denna, utan
också måste ses i sitt kulturella och samhälleliga sammanhang. Dels blåögdheten
inför mediciner som snabba, kemiska lösningar på psykiska (och kroppsliga)
problem, som samtidigt också är sociala och existentiella. Dels bristen på
plats för kriser och känslomässiga reaktioner liksom lyhördhet för kroppens
signaler i vår kultur. Mina erfarenheter av att möta människor med
läkemedelsberoende gör att jag nog vill gå så långt som att säga att den
kraftiga överrepresentationen av kvinnor och äldre bland receptmottagarna
återspeglar ett relativt förtryck i vårt samhälle av denna majoritet (!) på så
vis att vi andra ibland blundar för eller tystar och dämpar deras behov eller
behovens uttryck. Att medikalisera problemen är ett sätt att göra det.
Förtryckta människor alla kategorier behöver ofta ett mycket gott bemötande för
att ens börja släppa fram sina behov i direkt form. Man behöver bli sedd, som
det ofta heter idag.
I
vården behövs helhetssyn på människan och ett demokratiskt bemötande –
samarbete med patienten - för att förebygga utveckling av onödigt
läkemedelsberoende. De otroliga kunskapsbristerna i sjukvården om läkemedels
baksidor och utsättning måste rimligen också ha ett samband med
läkemedelsindustrins framskjutna roll inom läkarnas fortbildning och medicinsk
forskning.
Staffan Utas
RFHL Uppsala
län
Slutligen vill
jag angående våra erfarenheter av hur läkemedelsberoendet ser ut hänvisa till
två häften från
KILEN-institutet. Den första redovisar 48 beskrivningar
från läkemedelsberoende och heter "Bedövande erfarenheter". Det
erfarenhetsmaterialet är visserligen mindre än det jag bygger på här, men
författaren där kan istället inom det begränsade urvalet vara mycket mer precis
än jag med mina "ofta" och "nästan alltid". Nästa häfte
handlar om "kostnader och konsekvenser av läkemedelsberoende" med
huvudtiteln "Till priset av vad?" och bygger också på några konkreta
människor (här 6 st).
Vidare har Dag
Zetterberg sammanställt bl.a ett stort sökbart citatarkiv ur vetenskapliga
artiklar om dessa medel på vår hemsida www.beroendesidan.nu
Senast ändrad
2004-09-10
|
Vill Du se menyraden? |